LSNT clip

Ett litet intryck av LSNT’s konsert i lördags förmedlas genom detta videoklipp som en snäll medmänniska la ut på dailymotion.com

Une impression du concert de LSNT.

Ramahy nous a donné ce clip.

LSNT à La Cigale -L’essai d’une critique

Detta inlägg är på franska och riktar sig främst till några bloggbesökare från Madagaskar.

J’utilise le mot ‘essai’ intentionnellement, parce que je crois qu’il est très difficile d’écrire une critique objective quand j’ai vu un concert qui me touche tellement avec émotion. J’avais attendu plusieurs années l’opportunité de voir cette bande jouer ensemble et le 1 mars il est finalement arrivé. Je crois qu’il n’est pas nécessaire de traduire tout que j’ai écrit dans ma critique suédoise dans la langue française. Probablement chaque visiteur malgache de mon blog connait l’histoire de la bande et de ses membres. Il serait ennuyeux de répéter tout que vous savez déjà, n’est ce pas? Au lieu de cela j’espère que je peux vous transmettre mes sentiments pendant le concert et vous dire comment un vazaha de la Suède reçoit la musique du Madagascar.

La musique de LSNT, comme la plupart de la musique malgache que j’ai entendue, se compose essentiellement d’une mixture très dynamique avec l’amour, l’harmonie, la joie, le chagrin et l’énergie immense comme les ingrédients essentiels. Et elle contient aussi un grand respect pour les ancêtres. Les chansons que Lolo et ses frères et amis exécutent sur la scène n’atteignent pas essentiellement mes oreilles, mais plus qu’autre chose mon coeur et âme. Les chansons comme ”Hono hoa” et ”Raha Mankany” possèdent une harmonie intérieure qui est très difficile de décrire en mots. Surtout les chansons que je sais du ”disque rouge” étaient, à mon opinion, plus vivantes et énergiques sur la scène que les versions de studio, qui sont un petit peu plus stériles en comparaison.

Je crois en général que l’on devrait apprécier LSNT, comme la plupart des autres bandes malgaches, ”live”. Erick Manana et Lolo sont deux des joueurs de guitare les plus excellents. La capacité de Passy du valiha est dans la même classe des joueurs classiques comme Sylvestre Randafison (Passy a commencé le concert avec une interprétation du ‘Mokatejy’ de Randafison).Les voix de Benny et de Bebey sont uniques et surtout Bebey me fait penser qu’il doit avoir fait une grande carrière comme un chanteur de soul. Dina, Goda et Raplay sont les musiciens parfaits, tous extrêmement doués à multiples facettes.

LSNT a joué toutes leurs chansons célèbres, entièrement environ 30 chansons. Le concert a duré plus de 3 heures efficaces. Il est difficile de dire quelles des chansons étaient les plus meilleurs, parce que l’audience a apprécié la plupart d’eux avec enthusiasme en chantant fort et tout à fait harmonieusement ensemble avec la bande. Pour moi personnellement, il y avait plusieurs points culminants, mais le plus fort était la chanson ‘Lemizo’ que j’aime depuis beaucoup d’années, mais malheureusement je n’ai toujours que la chanson sur aucun disque. Je peux vraiment dire que mon espoir pour entendre ‘Lemizo’ était la raison finale et décisive pour moi pour vraiment voyager à Paris à cause de ce concert. Et je n’ai pas été déçu. L’émotion était écrasante, quand le tout malgache l’audience a chanté les paroles de cette incroyablement magnifique chanson par. J’avais essayé d’enregistrer ”Lemizo” comme un videoclip, mais le résultat était terrible. J’espère que quelqu’un d’autre l’a enregistré mieux et peut-être un jour dans l’avenir je peux le voir et entendre de nouveau.

Aussi mes photos n’étaient pas de la bonne qualité. Vous pouvez voir trois d’entre eux dans la version suédoise de ma critique.

Un autre moment qui était très touchant était l’apparence du chansonnier légendaire Graeme Allwright sur la scène. Comme vous tous savez, il était l’homme ‘qui a découvert’ LSNT et l’a rendu possible pour la bande d’enregistrer un disque en Europe. Ensemble avec LSNT, M. Allwright a chanté la chanson ‘L’etranger’ (à l’origine par Leonard Cohen), c’etait une version melangé en francais et malgache.

Somme toute, c’était le concert parfait à un endroit parfait. Et c’est tout, mes chers amis malgaches, de vazaha suédois cette fois. Pardonnez-moi s’il vous plaît pour mon français très insuffisant. J’espère que vous, malgré mes fautes, pouvez comprendre tout que j’ai écrit.

Lolo Sy Ny Tariny på La Cigale – försök till en recension

Chers visiteurs malgaches, je vais ecrire une version française de l’article suivant un peu plus tard. C’est déjà tard dans la nuit et je dois travailler demain à partir du début de matin. Merci pour votre patience.
———————————————————————————–

Jag skriver medvetet ”försök till en recension” därför att jag för det första inte är någon professionell recensent och för det andra överhuvudtaget tycker att det är en svår uppgift att återge en akustisk och emotionell uplevelse utöver det vanliga med skrivna ord. Å andra sidan är kanske just detta en utmaning.

Lolo Sy Ny Tariny (Lolo och hans band) har varit en mycket populär grupp i Madagaskar i mer än trettio år. De består av åtta män, varav fyra är bröder. Man kan säga att gruppens ryggrad utgörs av namngivaren Lolo (Angelo Rakotomanga) och Erick Manana. Dessa två står för huvuddelen av gruppens kompisitioner och intar även på scenen en central roll. Båda är virtuosa gitarrister, excellenta sångare med säregna röster och väldigt fina låtskrivare. Deras musik är i första hand rotad i folkloren från Madagasars centrala högplatå, men de har under hela sin musikaliskt aktiva tid också varit öppna för musikaliska influenser från amerikansk folk- och rockmusik och fransk chanson. Deras sånger är kända bland madagassiska människor i alla åldrar.

Mycket riktigt liknade en del av lördagens konsert på La Cigale – som för övrigt liknar rätt mycket Stockholms Konserthus – en allsångstillställning, dock måste man tillägga att det handlade om en väldigt högkvalitativ sådan, eftersom inte bara gruppen, utan även publiken visade utsökt vokalisk förmåga.

Vokalharmonierna är just A och O för Lolo Sy Ny Tarinys (LSNT) musik. En stor del av kvällens repertoar kända jag redan till från delvis deras enda studioalbum och delvis strödda låtar som finns på olika samlingsskivor, och jag var mycket imponerad av bandets förmåga att framföra de tidvis rätt komplicerade vokalpartierna ännu vackrare än på studioskivorna. Visserligen säger deras låttitlar inte mycket för en svensk läsare, men bara for the record måste jag nämna sångerna ”Hono hoa”,a-capella-mästerverket ”Metimety” och ”Raha Mankany” som de absoluta vokaliska höjdpunkterna med rent överjordiska gåshudsupplevelser. I just dessa sånger var samtliga åtta artisters röster inbegripna, och var och en av dem har en mycket välskolad och karaktäristisk röst. Särskilt Lolos bror Bebey skulle ha kunnat göra karriär som soulsångare med sin vokalförmåga.

Bland instrumenten är gitarrerna dominerande, men även det typiska madagassiska instrumentet valiha (rörcittran) spelar en viktig roll i konserten. Passy, även han Lolos bror och tillika en av de bästa valiha-spelarna överhuvudtaget, inledde konserten med en av Madagaskars mest kända folkmelodier ”Mokatejy”, vilket kan ses som en respektfull hommage till en framliden valiha-mästare, nämligen Sylvestre Randafison.

LSNT drog denna kväll fram varenda juvel ur sin rika sångskattkista. Mycket uppskattad av mig blev även en coverversion på en av de mest gripande låtarna jag känner till, nämligen Feo-Gasys ”Ramano”, den tårfyllda balladen om en ung madagassisk legosoldat som drar i kriget för Frankrike och stupar genast.

Ytterligare en clou serverades i och med ett överraskande gästspel av gamle legendariske chansonsångaren Graeme Allwright som för ungefär trettio år sedan upptäckte LSNT och bjöd in dem till Europa för att producera sitt album. Allwright är numera över 80 år gammal, men har en mycket värdig scenframtoning när han framför låten ”L’etranger”, vilken är hans egen översättning av Leonard Cohens ”Stranger Song”. Detta var en särskilt känslofylld stund i konserten.

LSNT spelar sammanlagt över tre timmar, och kvällens hett efterlängatde höjdpunkt är sången ”Lemizo”, en obeskrivligt vacker ballad i folkrytm. Här ackompanjeras bandet av hela publiken som kan varenda ord i sången utantill och t.o.m. sjunger flerstämmigt så att taket nästan lyfter.

När musikerna har avverkat sina minst 30 låtar blir de naturligtvis inklappade en gång till av en fullständigt frenetisk publik, men efter ett extranummer som utmynnar i en madagassisk skojversion av ”Stayin’ Alive” inser alla att även den mest perfekta konserten någon gång måst ta slut.

Naturligtvis var en stor del av denna tillställning mycket nostalgisk, men om nostalgi går hand i hand med den perfekta blandningen av musikalisk virtuositet och äkta sentimentalitet som kommer direkt från hjärtat – det är inte den sämsta upplevelsen.

Tyvärr blev mina fotografier väldigt dåliga i salsmörkret och två försök till videoklippinspelningar blev rentav katastrofala. Jag väntar på att få bilder av några snälla människor som hade bättre kameror med sig. Men fram till dess får jag väl bjuda på det jag har…

Idolbild

Äntligen har jag lyckats få det jag velat ha redan sedan länge, nämligen ett foto tillsammans med en av mina absolut största musikaliska idoler, den fantastiske gitarristen Erick Manana, om vilken jag redan skrivit ganska mycket i denna blogg. Denna bild togs efter konserten med Lolo Sy Ny Tariny den 1 mars på Le Cigale i Paris, och som synes är Erick ganska trött och genomsvettig efter mer än tre timmars hårt arbete på scenen. Desto gladare och tacksammare blev jag för att han ändå lät sig fotas.

Finalement j’ai reçu ce que j’ai voulu avoir depuis beaucoup d’années : une photo ensemble avec une des plus grandes idoles musicales de ma vie, Erick Manana, le joueur de guitare fantastique, le chanteur et le compositeur des chansons magnifiques et immortelles. Cette photo a été prise après le concert de samedi soir. Comme vous pouvez voir, Erick est assez fatigué après plus de trois heures de travail dur sur la scène. Je suis très reconnaissant de sa gentillesse et patience.

Erick Manana et Lyuba – un beau couple

Erick Manana och Lyuba – ett fint par

Medan jag samlar mina krafter för att skriva ett hyfsat inlägg om konsertupplevelsen med Lolo Sy Ny Tariny, så ska jag bjuda på en liten optisk och akustisk smakbit. Erick Manana, som är medlem i bandet som spelade, hörs här i bakgrunden med en låt som heter ”Mialagalana ve”, och ni kan kolla vår lilla (då 13 månader gamla) dotter Lyubas spontana reaktion på musiken… Kärleken till musiken från Madagaskar ligger tydligen i vår familjs gener.

Chers visiteurs malgaches, pendant que je cueille mes pensées pour écrire une révision acceptable du concert de Lolo Sy Ny Tariny, je vous offre une petite chose divertissante à regarder. Dans le joueur de CD à la maison, Erick Manana chante une de ses nouvelles chansons (”Mialagalana ve”) et ce que vous voyez c’est la réaction spontanée de notre fille Lyuba à la musique. Elle avait 13 mois quand nous avons fait ce clip, et elle commence à danser simplement. Il semble, l’amour pour la musique du Madagascar est dans le sang et dans les gènes de notre famille ukrainienne-suédoise.

Hanitra Ranaivo – Omeko anao (Recension)

Tracks:

Refila
Omeko anao
Raopilany
Kalo
Hoy ianao
Mandihiza
Habakabaka
Lavitra anao
Tara
Misy voalohany
Iray, roa, telo

Den här recensionen och detta inlägg är nog det minsta jag sedan länge har varit skyldig denna fina sångerska som samtidigt är en av de raraste och gulligaste människor jag någonsin hade äran att få träffa. Hanitra Ranaivo är från Madagaskars högland, men har bott i franska Vannes sedan ett bra tag tillbaka. Hon började sin karriär som vokalist i legendariska bandet Lolo Sy Ny Tariny (som jag skrivit om tidigare och som jag kommer att få träffa den 1 mars), men efter att Lolo splittrades satsade Hanitra på en solokarriär. Hon ville gärna försöka hitta nya musikaliska vägar och infallsvinklar, utan att för den skull nonchalera sina madagassiska rötter.

På albumet ”Omeko Anao”, som kom år 1999, sjunger Hanitra både egna sånger och tolkar traditionella folksånger på sitt eget balladeska och jazziga sätt. Instrumenteringen och arrangemangerna är smakfulla, dock knappast särskilt ”rootsiga”. CD:n fick ett ganska så svalt mottagande bland inbitna världsmusikrecensenter som tyckte att det var lite väl mycket ansträngt flirtande med mainstream som Hanitra bjöd på. Å ena sidan måste jag delvis instämma med denna kritik, å andra sidan kan jag inte yttra ett enda negativt ord om albumet, eftersom jag vet att det var den här musiken som Hanitra trodde på med hela sin själ och sitt hjärta.

Dessutom blev det tydligt även för de hårdaste motståndarna att hon hade en mycket speciell och varm röst med ett stort potential som dock inte utnyttjades till fullo på den här studioinspelningen. Mycket riktigt såg och hörde jag en helt annan, mycket mera självmedveten, starkare och mera mångfacetterad Hanitra när jag fick bevittna en konsert i hennes hemstad Vannes i april år 2001. Lyckligtvis äger jag fortfarande en inspelning från denna oförglömliga musikaliska upplevelse, och den lyssnar jag hellre på än på ”Omeko Anao”. Tyvärr publicerades denna live-inspelning aldrig som CD-album, så att jag numera antagligen är en av väldigt få människor som vet vilken bra skiva Hanitra Ranaivo kunde ha gjort. I stället försökte man en nylansering av samma album under namnet ”The New Voice of Madagascar”, men den satsninen gick inte heller hem vare sig hos kritikerna eller publiken.

I samband med denna konsert fick jag bo som gäst i huset där Hanitra och hennes familj bodde eller kanske fortfarande bor. Jag fick lära känna en varm, ödmjuk och sympatisk ung kvinna gift med en lika trevlig man, som även är hennes manager, och med två sagolikt söta barn. De visste att jag bar på en mycket svår sorg när jag träffade dem och brydde sig på ett otroligt rörande sätt om en för dem fullständigt okänd människa som mådde dåligt i både kropp och själ. Och det gjorde de säkert inte bara för att de visste hur mycket jag tyckte om Hanitras röst, utan helt enkelt för att de är goda människor.

Hanitra Ranaivo hade en gång en dröm om att bli – nåja inte direkt en stor stjärna, men ändå en känd och respekterad sångerska inom världsmusiken. Hon är fortfarande respekterad, men känd kommer hon tyvärr antagligen aldrig att bli. Jag hade så gärna unnat henne stor framgång och att hennes dröm skulle ha blivit sanning. Men sorgligt nog kommer vissa av våra finaste drömmar alltid att förbli drömmar.

Jaojoby à Olympia/Paris

Vajjert, och så har jag hittat ännu en ny anledning att åka till Paris en gång till lite senare i år.

Eusèbe Jaojoby och hans underbara salegy-musik har figurerat på olika ställen i min blogg, både i form av videoinslag och recensioner. Den 20 september ger han tillsammans med sitt band (=sin familj) en konsert i den välkända hallen Olympia. Den konserten är bokad för min del. Jag fick se Jaojoby ett par gånger under hösten 2001, även då i Paris. Nu är jag inte en vän av sådana superlativ i stil med ”den konserten ändrade mitt liv”, men utan ett uns av överdrift kan jag påstå att hans konserter hade en enormt positiv effekt på mitt själsliga välbefinnande och fick mig efter en lång tid av svart sorg på grund av förlusten av min käraste människa se ljuset i livet igen.

Jag har musiken från Madagaskar överhuvudtaget väldigt mycket att tacka för, framför allt för att den väckte och fortfarande väcker livsglädjen och optimismen när det som mest behövs. En av alla de fina musiker från denna ö som gett mig mest glädje är just Eusèbe Jaojoby, och därför kan jag bara inte avstå från detta tillfälle att se honom och hans band igen.

Sylvestre Randafison – Mokatejy – Valiha

Här kommer ett litet ljudexempel från den vackra skivan Resting Place of the Mists som jag recenserade här nedan. Vi får höra den store oförglömlige valiha-mästaren Sylvestre Randafison som spelar ett underbart litet stycke på sin bambu-valiha. Melodin heter ”Mokatejy” (Min stuga). Låten är mycket gammal och har sina rötter i tiden då Madagaskar ännu var ett kungarike. Enligt sägen belönade kungen en mycket duktig valiha-virtuos som brukade spela vid hans hov med en stuga (katejy), och valiha-spelaren tackade kungen med denna melodi.

Sylvestre Randafison dog för fem år sedan i en ålder av 75 år. Han var under mer än 50 år en av de mest respekterade musikerna i Madagaskar. Den här videon som illustrerar melodin ”Mokatejy” visar dock inte Randafison, utan bilder från Madagaskar.

Resting Place of the Mists (Recension)

Låtlista:

1.   Salama’ Nareo – Akombaliha 4:23 
2.   Jijy Baohejy – Tiana and Sammy 2:53 
3.   Baokalitsy – Trio Ratovo 2:48 
4.   Manjakamiadana – Sylvestre Randafison with Germain Rakotomavo 2:38 
5.   Faly – Rajery 4:01 
6.   Mila Vola – Lemaditsy 3:23 
7.   Ambodivoara – Trio Ratovo 2:54 
8.   Jijy – Rajery 3:41 
9.   Mokatejy – Sylvestre Randafison 3:29 
10.   Ketaka – Akombaliha 4:01 
11.   Ambanavohitra – Done & Dede 2:34 
12.   Silaka – Tiana and Sammy 3:08 
13.   Ny Asa No Harena – Sylvestre Randafison 3:27 
14.   Isalo – Trio Ratovo 3:08 
15.   Embona – Rajery 5:15 
16.   Manina No Maniry – Dede & Done 2:42 
17.   Santatra – Trio Ratovo 3:24 
18.   Sanganehana – Akombaliha 3:56 
19.   Mahafinaritra – Trio Ratovo 3:33

Detta album publicerades av labeln Shanachie som även ugav den underbara gitarr-CD:n The Moon and the Banana Tree som jag recenserade tidigare. Resting Place of the Mists följer ett liknande koncept som sin tvilling, men fokuserar på de typiskt madagassiska instrumenten valiha och marovany, alltså bambu- och träcittran. Här finns många av landets mest förnämliga vrtuoser på detta instrument församlade och bjuder på en färgglad och harmonisk musikalisk bukett. 

Albumet lämpar sig mycket bra för en ovan lyssnare att bekanta sig med genuin musik från Madagaskar, eftersom det väljer nästan uteslutande solister och grupper från öns höglandsområde. Musiken därifrån är generellt mera tillgänglig och begriplig även för otränade europeiska öron än den som kommer t.ex. från södra Madagaskar. Här handlar det om utsökta sockersöta melodier och klanger som smeker örat och själen. Bland artisterna bör främst nämnas framlidne Sylvestre Randafison, en av de största musikaliska legenderna i sitt hemland, och den eminente musikern och läraren Rajery som bara har en hand och ändå spelar sin valiha på ett fulländat sätt. Rajery står även som grundare för valiha-gruppen Akombaliha som representeras med tre låtar på detta album, bl.a. med en hyllning till den oomtvistade marovany-mästaren Rakotozafy (Salama nareo). Akombaliha är det första stora (i betydelsen: med många medlemmar) valiha-bandet sedan trettiotalet, då sådana musikgrupper var väldigt populära.

Labeln Shanachie har under många år utmärkt sig som en värdefull musikalisk och kulturell budbärare för Madagaskar. Resting Place of the Mists är inget undantag och följer med i denna fina tradition. Detta album kan jag rekommendera mycket varmt, inte bara till den som vill veta mer om madagassisk musik, utan överhuvudtaget till alla som lyssnar på musik framför allt med hjärtat och mindre med huvudet.

Vinelo – Maître du maro tady (Recension)

Låtlista:
1. Benediction 
2. Healing 
3. Healing, Continued 
4. Farewell to Spirits 
5. Contacting Spirits 
6. Chatting With Spirits 
7. Spirit Dance Music

Vinelo är en av dessa otaliga instrumentalartister från Madagaskar som på grund av landets ekonomiska situation aldrig kommer att kunna försörja sig på sin musik. Att han överhuvudtaget fick chansen att få sin musik förevigad på CD beror typiskt nog bara på att en amerikansk musikantropolog träffade honom av en slump och såg till att hans inspelningar av Vinelos musik blev publicerade av en schweizisk label som är specialiserad på genuin folkmusik från hela världen. 

Vinelo kommer från södra Madagaskar, tillhör stammen Antondroy och spelar instrumentet maro tady som i andra delar av landet heter marovany. Detta är en trälåda som man spänner 22-24 strängar runt. Strängarna kan stämmas i olika tonlägen och oftast stäms de diatoniskt, dvs. på en skala utan halvtoner.

Instrumentet används nuförtiden även gärna i madagassisk popmusik, men har sina rötter egentligen i ursprunglig rituell folkmusik, som har väldigt stor betydelse på den Röda Ön. Människorna i Madagaskar är övertygade om att ingen verkligen dör för alltid, utan lever kvar som ande bland de nu levande. Därför håller man även de avlidnas minne väldigt högt, vilket yttrar sig t.ex. i traditioner som famadihana (omsvepningsfesten, som jag kommer att skriva om lite senare) eller tromba, som generellt uttryckt är en rituell ceremoni där man kallar på andarnas hjälp och välsignelse t.ex. när någon har blivit sjuk.

I samband med tromba-ceremonin spelas alltid en särskild repetitiv rituell musik på just detta instrument marovany (maro tady). Ackompanjerad blir marovany-spelaren endast av ett percussionsinstrument som heter kaiamba och är lite besläktat med en maracca. Marovany-spelaren försjunker oftast i ett djupt trance-tillstånd. Inspelningarna med Vinelo är gjorda vid sådana tromba-ceremonier och är akustiska målningar av enastående autenticitet. Man känner sig som om man satt på huk på sanden bredvid musikern, helt fängslad i en musikalisk hypnos. Vinelos spel är virtuost och otroligt inlevelsefullt.

Detta är musik som i sin skenbara primitivitet, men faktiska komplexitet får lyssnarens blod att forsa snabbare och livligare genom ådrorna. Skivan är säkert inte gjord för alla, utan kräver vissa förkunskaper eller åtminstone ett genuint intresse för madagassisk folkmusik. Det underlättar säkert också om man har viss erfarenhet av att lyssna på och njuta av minimalistisk musik som t.ex. Steve Reichs marimbaverk från 60- och 70-talet.

När jag först publicerade detta inlägg trodde jag att det var bra med människor som Ron Emoff, musikvetenskapsmannen som upptäckte Vinelo och såg till att hans musik blev publicerad på skiva. Men det visade sig att det inte alls var så bra, för Emoff publicerade musiken tydligen helt utan Vinelos vetskap. Alla intäkter som borde ha gått till musikern togs i stället av människor som bara utnyttjade honom och hans konst. Detta är förstås inget annat än vidrig stöld!

Vinelo är förresten känd under ett annat namn idag: MONJA.