Rajery – Dorotanety (Critique)

Les titres:
1.: Malaso
2.: Jijy
3.: Malahelo Ny Tany
4.: Rila
5.: Embona
6.: Songetaka
7.: Dadilahi
8.: Ankizy Mitondra Kilema
9.: Faly
10.: Fahendrena
11.: Doratanety

Detta är den franska versionen av inlägget som jag publicerade senast i denna blogg.

Sans doute beaucoup de mes lecteurs malgaches connaissent Rajery très bien et mon article peut être un petit peu superflu. D’autre part, je faisais souvent l’expérience que les artistes malgaches que nous connaissons en Europe ne sont pas comme célèbres dans leur patrie et vice versa. 

Germain Randrianarisoa, mieux connu comme Rajery, est un des innovateurs les meilleurs et principaux de la valiha. Sauf cela, il est aussi une des personnes les plus sympathiques et douces que j’ai jamais rencontré. Les valihas que j’ai dans mon appartement – je les ai acheté de lui, quand je l’ai rencontré pendant un festival de la musique malgache à Paris en novembre de 2001, et les instruments sont des souvenirs très de valeur pour moi. 

L’enfance de Rajery n’était pas facile. Quand il avait seulement 11 mois, il a été par hasard empoisonné et a perdu sa main droite. Mais cette malchance ne l’a pas empêché de réaliser son rêve : devenir un des meilleurs joueurs de la valiha. Avec l’aide de sa propre énergie et de ses parents, il a finalement realisé et materialisé son rêve. Malgré son handicap, il est maintenant un des meilleurs joueurs de la valiha. À propos, Rajery refuse de même accepter le mot ‘handicap’. Il est convaincu que les handicaps n’existent pas, mais que tous les individus sont différents avec de différents talents et capacités.

Dorotanety est le titre du premier disque de Rajery qui a été publié en 1999. Il unit des éléments de la musique folkloristique avec les influences du jazz, funk et pop. C’est un cocktail musical très individualiste des chansons tant instrumentales que vocales. Certaines des chansons sont assez compliquées et offrent des variations cadencées et ”jazzy”, d’autres sont répétitifs et ”minimalistic”, rappelants des melodies qui sont jouées pendant les cérémonies traditionnelles malgaches. La technique très spéciale de Rajery ajoute de nouveaux accents et nuances au son du valiha. Son jeu se compose tant de la beauté que de beaucoup d’énergie. C’est littéralement musique sans les limites de temps, musique avec sa propre âme. L’énorme talent de Rajery est prouvé aussi par le fait qu’il joue tous les instruments (pas seulement le valiha) sur ce disque lui-même.

Rajery – Dorotanety (Recension)

Låtlista:

1.: Malaso
2.: Jijy
3.: Malahelo Ny Tany
4.: Rila
5.: Embona
6.: Songetaka
7.: Dadilahi
8.: Ankizy Mitondra Kilema
9.: Faly
10.: Fahendrena
11.: Doratanety

Chers lecteurs malgaches! La version française de cet article sera publiée dans quelques heures. Merci pour votre patience.

Germain Randrianarisoa eller Rajery, som han kallar sig med artistnamn, är en av de största innovatörerna när det gäller att spela det endemiska madagassiska bambuinstrumentet valiha. Dessutom är han en av de vänligaste och mest engagerade människor jag någonsin träffat. Han är inte bara en framstående musiker, utan även en väldigt skicklig och framgångsrik pedagog. De beskedliga medel som han har tjänat ihop med sin musik har han inte använt till sig själv, utan har investerat i att bygga upp musikskolor för de fattigaste barnen i hans hemland.

Rajery har inte direkt haft en lätt uppväxt, och hans förutsättningar för att bli musiker var inte heller särskilt bra. Det mest otroliga med Rajerys spelkonst är nämligen att han bara kan använda sin vänstra hands fingrar, för han förlorade sin högra hand i spädbarnsålder genom en mystisk förgiftning. Detta har dock inte hindrat honom från att målmedvetet satsa på det han ville bli, nämligen en framstående valiha-spelare. Och mycket riktigt har han lyckats med denna smått otroliga bedrift. Han tillhör numera de mest erkända spelarna överhuvudtaget. 

Dorotanety är Rajerys debutalbum från 1999 och förenar musikaliska element ur Madagaskars folklore med funk, jazz, blues och pop. Det blir en mycket egensinnig och ytterst njutbar cocktail av både instrumentella och vokala låtar. Ibland mycket intrikata och fyllda av tempoväxlingar, andra gånger är låtarna snarare minimalistiskt repetitiva, så som de brukar vara när de utgör musiken för en traditionell madagassisk ceremoni. Rajerys speciella teknik ger valihan en ovanlig och ny accentuering. Hans spel återger både skönhet och energi. Detta är bokstavligt talat besjälad och tidlös musik. Att Rajery är en utomordentligt musikalisk talang bevisas inte minst av att han inte bara spelar valiha, utan även samtliga andra instrument på detta album.

Tianjama – Pitiraoka (Critique)

Les titres sur l’albom:

Ngoma Lahosanao
Zaina
Hamparesaka salegy
Any himboany
Amia joro
Raha mbola velogno
Namana mahafatoky
Pitiraoka
Mboty
Lemama
Tianjama est, comme Jaojoby, un des représentants les plus populaires du style musical salegy. Évidemment je n’ai pas besoin d’expliquer aux gens du Madagascar le mot ”salegy” (comme j’ai fait dans la version suédoise de cette critique), et que ce style est typique pour la tribu Sakalava dans les parties du Nord et occidentales de l’île. Et évidemment vous savez aussi que malesa est une variante plus lente du salegy et que Tianjama chante de telles chansons aussi. Au lieu de cela je vous dirai comment je comme un Suédois perçois sa musique.

J’aime les chansons de Tianjama, parce qu’ils semblent très vrais dans mes oreilles. Sa musique n’affiche aucune influence par le pop américain ou européen, mais maintient son caractère original. Les rythmes sont (pour un auditeur européen) inhabituels et l’instrumentation est très unique. Particulièrement, j’apprécie sa musique quand il joue des chansons dans le rythme de watchawatcha, parce qu’il me rappelle la musique de guitare du Kenya, et j’aime des guitares kényanes.

À proprement parler, la musique de Tianjama n’est pas la musique pour simplement écouter, mais vous devez y danser.  C’est très répétitif et presque hypnotique. La musique exige le mouvement, beaucoup de personnes autour de vous et de préférence une boisson délicieuse dans votre main. L’album ”Pitiraoka” est représentatif pour le travail de Tianjama en général. L’homme avec le bonnet de base-ball est une garantie pour des bonnes fêtes avec la joie et l’air de bouger.

Tianjama – Pitiraoka (Recension)

Låtar:

Ngoma Lahosanao
Zaina
Hamparesaka salegy
Any himboany
Amia joro
Raha mbola velogno
Namana mahafatoky
Pitiraoka
Mboty
Lemama
Chers amis malgaches, si vous désirez une traduction francaise de cette petite critique, dites-moi s’il vous plaît. Merci

”Le Grand Maître” Tianjama är tillsammans med Jaojoby en av de allra främsta representanterna av en speciell dansant musik i Madagaskar som kallas salegy. Den är unik för sitt ursprungsland och har en mycket snabb 6/8-delars-rytm som varierar tempomässigt och kallas, när den är lite långsammare och ”tryckaraktig”, för malesa. Salegy har sitt ursprung i de norra delarna av den stora ön, och det är främst folkstammen Sakalava som associeras med denna musikaliska stil. 

Men Tianjama behärskar även andra danser som är typiska för Madagaskar, bl.a. en som heter ”watcha-watcha” och som jag tycker mycket om, kanske för att den i sin struktur påminner lite grann om den gitarrbetonade kenyanska musiken som också faller väldigt mycket i min smak.

Tianjamas musik är, strängt taget, bruksmusik, dvs. den hör hemma på fester och ska dansas till. Dess repetitiva och nästan hypnotiska karaktär lämpar sig inte så mycket för ren genomlyssning, utan den här musiken kräver rörelse, folkvimmel och gärna något gott att dricka till i handen. Albumet Pitiraoka är väldigt representativ för Tianjamas samlade produktion och ger en bra akustisk bild av hans talanger.

Erick Manana – Made in Gasikara (Recension)

Låttitlar:
Hira-gasy ve?
Tana-mahajanga
Maty aho e!
Feom-baliha
Aza ariana ny lambanao
Izato an-kantonao re ry nosiko
Mialagalana ve?
Tsy mbola matory na maty
O! Ry bey O!
Diavolana ny andro
Maniditsidina
Aza hilaozana aho
I be manonaka

Chers amis malgaches, je vais publier une version française de cette critique un petit peu plus tard. Merci pour votre patience.

Erick Mananas nyaste CD ”Made in Gasikara” såldes under Lolo Sy Ny Tarinys konsert i Paris, och då var jag naturligtvis tvungen att slå till, eftersom det är otroligt svårt nuförtiden att få tag på hans skivor. Han har slutat publicera sina album hos någon etablerad label och gått över till att utge sina alster helt och hållet själv.

 Albumet ”Made in Gasikara” är såpass nytt att det inte alls går att få någon information om den från några etablerade världsmusikkällor, och det korta mötet som jag fick med Manana efter konserten den 1 mars räckte inte till för att kunna ställa alla frågor som jag var intresserad av i samband med nya CD:n. Därför får jag och eventuella läsare för närvarande hålla till godo med mitt alldeles eget omdöme samt mina bakgrundskunskaper om artisten och hans produktion.

Erick Manana har enligt min uppfattning vissa likheter med en annan av mina stora idoler, nämligen Neil Young. Jag menar då inte det yttre eller musikstilen, utan snarare den höga graden av artistisk integritet, det i konstnärligt avseende sunda måttet av egensinne och en förmåga att ständigt överraska sina åhörare, samtidigt som båda alltid förbli omisskännliga sig själva.

”Made in Gasikara” skiljer sig från föregångarna i Erick Mananas diskografi främst genom musikernas sammansättning och den musikaliska röda tråden. Det är i jämförelse med andra album mycket mindre fokus på den genuina madagassiska folkloren. I stället dominerar här en förkärlek för en lätt jazzig lekfullhet med både strama arrangemang och utrymme för improvisatorisk skaparglädje. För ovanlighetens skull har Manana här samlat ihop ett helt orkester som består av en blåssektion, två percussionister, en dragspelare, en kontrabasist samt gamle trotjänaren Passy som spelar det endemiska instrumentet valiha. Och så naturligtvis Erick själv inte bara med sin vanliga akustiska gitarr, utan även med den madagassiska hybriden mellan gitarr och ukulele som heter kabosy.

Manana har redan under tidigare år gjort alldeles säregna och madagassiskt präglade coverversioner av både mycket populära europeiska och amerikaniska standardlåtar, men även av ganska okända sånger. På detta album presenterar han ett flertal sådana omdaningar som man inte alltid genast känner igen. Det handlar t.ex. om Louis Armstrongs ”What a wonderful world”, Edith Piafs ”La vie en rose”, Jacques Brels ”Ne me quitte pas” och jazzklassikern ”All of me”. Men det finns även ett fåtal ursprungliga madagassiska sånger med vars arrangemang påminner mig om hur framlidne legenden Rakoto Frah brukade arrangera sina låtar.

För ett inbitet och troget Manana-fans är denna skiva en berikande nyhet och en liten mosaikbit till för att komplettera den mångfacetterade bilden av denne utmärkte musiker. Som jag redan antydde imponerar han på mig främst genom sin beslutsamhet att göra den musik han själv tror på i ett visst ögonblick, utan att låta sig (för)föras av trender och andras förväntningar. Just därför lyssnar jag lika gärna på detta nya album som på hans äldre produktioner.

”Made in Gasikara” finns varken att köpa i butiker eller via internettjänster. Vill man få tag på ett exemplar så kan man kontakta mig, för i så fall vidarebefordrar jag de nödvändiga uppgifterna.

Hanitra Ranaivo – Omeko anao (Recension)

Tracks:

Refila
Omeko anao
Raopilany
Kalo
Hoy ianao
Mandihiza
Habakabaka
Lavitra anao
Tara
Misy voalohany
Iray, roa, telo

Den här recensionen och detta inlägg är nog det minsta jag sedan länge har varit skyldig denna fina sångerska som samtidigt är en av de raraste och gulligaste människor jag någonsin hade äran att få träffa. Hanitra Ranaivo är från Madagaskars högland, men har bott i franska Vannes sedan ett bra tag tillbaka. Hon började sin karriär som vokalist i legendariska bandet Lolo Sy Ny Tariny (som jag skrivit om tidigare och som jag kommer att få träffa den 1 mars), men efter att Lolo splittrades satsade Hanitra på en solokarriär. Hon ville gärna försöka hitta nya musikaliska vägar och infallsvinklar, utan att för den skull nonchalera sina madagassiska rötter.

På albumet ”Omeko Anao”, som kom år 1999, sjunger Hanitra både egna sånger och tolkar traditionella folksånger på sitt eget balladeska och jazziga sätt. Instrumenteringen och arrangemangerna är smakfulla, dock knappast särskilt ”rootsiga”. CD:n fick ett ganska så svalt mottagande bland inbitna världsmusikrecensenter som tyckte att det var lite väl mycket ansträngt flirtande med mainstream som Hanitra bjöd på. Å ena sidan måste jag delvis instämma med denna kritik, å andra sidan kan jag inte yttra ett enda negativt ord om albumet, eftersom jag vet att det var den här musiken som Hanitra trodde på med hela sin själ och sitt hjärta.

Dessutom blev det tydligt även för de hårdaste motståndarna att hon hade en mycket speciell och varm röst med ett stort potential som dock inte utnyttjades till fullo på den här studioinspelningen. Mycket riktigt såg och hörde jag en helt annan, mycket mera självmedveten, starkare och mera mångfacetterad Hanitra när jag fick bevittna en konsert i hennes hemstad Vannes i april år 2001. Lyckligtvis äger jag fortfarande en inspelning från denna oförglömliga musikaliska upplevelse, och den lyssnar jag hellre på än på ”Omeko Anao”. Tyvärr publicerades denna live-inspelning aldrig som CD-album, så att jag numera antagligen är en av väldigt få människor som vet vilken bra skiva Hanitra Ranaivo kunde ha gjort. I stället försökte man en nylansering av samma album under namnet ”The New Voice of Madagascar”, men den satsninen gick inte heller hem vare sig hos kritikerna eller publiken.

I samband med denna konsert fick jag bo som gäst i huset där Hanitra och hennes familj bodde eller kanske fortfarande bor. Jag fick lära känna en varm, ödmjuk och sympatisk ung kvinna gift med en lika trevlig man, som även är hennes manager, och med två sagolikt söta barn. De visste att jag bar på en mycket svår sorg när jag träffade dem och brydde sig på ett otroligt rörande sätt om en för dem fullständigt okänd människa som mådde dåligt i både kropp och själ. Och det gjorde de säkert inte bara för att de visste hur mycket jag tyckte om Hanitras röst, utan helt enkelt för att de är goda människor.

Hanitra Ranaivo hade en gång en dröm om att bli – nåja inte direkt en stor stjärna, men ändå en känd och respekterad sångerska inom världsmusiken. Hon är fortfarande respekterad, men känd kommer hon tyvärr antagligen aldrig att bli. Jag hade så gärna unnat henne stor framgång och att hennes dröm skulle ha blivit sanning. Men sorgligt nog kommer vissa av våra finaste drömmar alltid att förbli drömmar.

Resting Place of the Mists (Recension)

Låtlista:

1.   Salama’ Nareo – Akombaliha 4:23 
2.   Jijy Baohejy – Tiana and Sammy 2:53 
3.   Baokalitsy – Trio Ratovo 2:48 
4.   Manjakamiadana – Sylvestre Randafison with Germain Rakotomavo 2:38 
5.   Faly – Rajery 4:01 
6.   Mila Vola – Lemaditsy 3:23 
7.   Ambodivoara – Trio Ratovo 2:54 
8.   Jijy – Rajery 3:41 
9.   Mokatejy – Sylvestre Randafison 3:29 
10.   Ketaka – Akombaliha 4:01 
11.   Ambanavohitra – Done & Dede 2:34 
12.   Silaka – Tiana and Sammy 3:08 
13.   Ny Asa No Harena – Sylvestre Randafison 3:27 
14.   Isalo – Trio Ratovo 3:08 
15.   Embona – Rajery 5:15 
16.   Manina No Maniry – Dede & Done 2:42 
17.   Santatra – Trio Ratovo 3:24 
18.   Sanganehana – Akombaliha 3:56 
19.   Mahafinaritra – Trio Ratovo 3:33

Detta album publicerades av labeln Shanachie som även ugav den underbara gitarr-CD:n The Moon and the Banana Tree som jag recenserade tidigare. Resting Place of the Mists följer ett liknande koncept som sin tvilling, men fokuserar på de typiskt madagassiska instrumenten valiha och marovany, alltså bambu- och träcittran. Här finns många av landets mest förnämliga vrtuoser på detta instrument församlade och bjuder på en färgglad och harmonisk musikalisk bukett. 

Albumet lämpar sig mycket bra för en ovan lyssnare att bekanta sig med genuin musik från Madagaskar, eftersom det väljer nästan uteslutande solister och grupper från öns höglandsområde. Musiken därifrån är generellt mera tillgänglig och begriplig även för otränade europeiska öron än den som kommer t.ex. från södra Madagaskar. Här handlar det om utsökta sockersöta melodier och klanger som smeker örat och själen. Bland artisterna bör främst nämnas framlidne Sylvestre Randafison, en av de största musikaliska legenderna i sitt hemland, och den eminente musikern och läraren Rajery som bara har en hand och ändå spelar sin valiha på ett fulländat sätt. Rajery står även som grundare för valiha-gruppen Akombaliha som representeras med tre låtar på detta album, bl.a. med en hyllning till den oomtvistade marovany-mästaren Rakotozafy (Salama nareo). Akombaliha är det första stora (i betydelsen: med många medlemmar) valiha-bandet sedan trettiotalet, då sådana musikgrupper var väldigt populära.

Labeln Shanachie har under många år utmärkt sig som en värdefull musikalisk och kulturell budbärare för Madagaskar. Resting Place of the Mists är inget undantag och följer med i denna fina tradition. Detta album kan jag rekommendera mycket varmt, inte bara till den som vill veta mer om madagassisk musik, utan överhuvudtaget till alla som lyssnar på musik framför allt med hjärtat och mindre med huvudet.

Vinelo – Maître du maro tady (Recension)

Låtlista:
1. Benediction 
2. Healing 
3. Healing, Continued 
4. Farewell to Spirits 
5. Contacting Spirits 
6. Chatting With Spirits 
7. Spirit Dance Music

Vinelo är en av dessa otaliga instrumentalartister från Madagaskar som på grund av landets ekonomiska situation aldrig kommer att kunna försörja sig på sin musik. Att han överhuvudtaget fick chansen att få sin musik förevigad på CD beror typiskt nog bara på att en amerikansk musikantropolog träffade honom av en slump och såg till att hans inspelningar av Vinelos musik blev publicerade av en schweizisk label som är specialiserad på genuin folkmusik från hela världen. 

Vinelo kommer från södra Madagaskar, tillhör stammen Antondroy och spelar instrumentet maro tady som i andra delar av landet heter marovany. Detta är en trälåda som man spänner 22-24 strängar runt. Strängarna kan stämmas i olika tonlägen och oftast stäms de diatoniskt, dvs. på en skala utan halvtoner.

Instrumentet används nuförtiden även gärna i madagassisk popmusik, men har sina rötter egentligen i ursprunglig rituell folkmusik, som har väldigt stor betydelse på den Röda Ön. Människorna i Madagaskar är övertygade om att ingen verkligen dör för alltid, utan lever kvar som ande bland de nu levande. Därför håller man även de avlidnas minne väldigt högt, vilket yttrar sig t.ex. i traditioner som famadihana (omsvepningsfesten, som jag kommer att skriva om lite senare) eller tromba, som generellt uttryckt är en rituell ceremoni där man kallar på andarnas hjälp och välsignelse t.ex. när någon har blivit sjuk.

I samband med tromba-ceremonin spelas alltid en särskild repetitiv rituell musik på just detta instrument marovany (maro tady). Ackompanjerad blir marovany-spelaren endast av ett percussionsinstrument som heter kaiamba och är lite besläktat med en maracca. Marovany-spelaren försjunker oftast i ett djupt trance-tillstånd. Inspelningarna med Vinelo är gjorda vid sådana tromba-ceremonier och är akustiska målningar av enastående autenticitet. Man känner sig som om man satt på huk på sanden bredvid musikern, helt fängslad i en musikalisk hypnos. Vinelos spel är virtuost och otroligt inlevelsefullt.

Detta är musik som i sin skenbara primitivitet, men faktiska komplexitet får lyssnarens blod att forsa snabbare och livligare genom ådrorna. Skivan är säkert inte gjord för alla, utan kräver vissa förkunskaper eller åtminstone ett genuint intresse för madagassisk folkmusik. Det underlättar säkert också om man har viss erfarenhet av att lyssna på och njuta av minimalistisk musik som t.ex. Steve Reichs marimbaverk från 60- och 70-talet.

När jag först publicerade detta inlägg trodde jag att det var bra med människor som Ron Emoff, musikvetenskapsmannen som upptäckte Vinelo och såg till att hans musik blev publicerad på skiva. Men det visade sig att det inte alls var så bra, för Emoff publicerade musiken tydligen helt utan Vinelos vetskap. Alla intäkter som borde ha gått till musikern togs i stället av människor som bara utnyttjade honom och hans konst. Detta är förstås inget annat än vidrig stöld!

Vinelo är förresten känd under ett annat namn idag: MONJA.

Madagascar 1929-1931 (Recension)

Låtlista:
utgår denna gång

Ja, en utförlig låtlista kan man kanske vara utan i det här fallet, för den här dubbel-CD:n är i alla fall bara till för galningar och fanatiker som mig själv och… ja, vem mer, jag har faktist ingen aning.

Hur som helst, även om jag förstår att du aldrig nånsin kommer att köpa detta dubbelalbum och knappast heller kommer att lyssna på dess låtar, så är jag ändå jättetacksam för att du tar dig tid att läsa detta inlägg.

Denna dubbel-CD är förstås främst intressant för den som redan vet lite om musiken från Madagaskar och nu är intresserad av att bygga upp kunskapen. Det vi får på detta dubbelalbum är inspelningar från gamla, jag menar urgamla, 78-varvare som någon gång för urlänge sedan publicerades i Madagaskar, när landet fortfarande var koloniserat. Det sägs att de är ”remastrade” och sånt, men jag ska vara ärlig: du som söker teknisk hög kvalitet, glöm det. Musiken på dessa skivor är visserligen otroligt fascinerande, men det låter för jävligt för en lyssnare med kräsna öron. 

De som är representrerade på skivorna är gamla folkmusikgrupper som uppträdde främst för de franska kolonisatörerna, för att underhålla dem. Det som framförs är kulturellt och akustiskt guld, trots bristande ljudkvalitet. Man kan naturligtvis undra huruvida allt överhuvudtaget låter autentiskt så som det lät för nästan 80 år sedan. Men ändå kan man inte låta bli att imponeras av de otroliga och ovanliga solorösterna eller de perfekta, men ändå så lätt improviserade körarrangemang som man erbjuds på detta album.

Detta är förstås ingen CD som jag rekommenderar för att bli bekant med musiken från Madagaskar. Det här är något för dem som redan vet vad de har gett sig in i och som njuter av det.

Lolo Sy Ny Tariny – Madagascar (Recension)

Det här inlägget publicerades ursprungligen i januari 2008 i min numera raderade Madagaskar-blogg på Metro. Därför är vissa tidsuppgifter i texten lite förvirrande i efterhand.

Låtlista:
1. Kaoma 
2. Raha Mankany 
3. Tablier Manga 
4. Bo E 
5. Maninona 
6. Any Lavidavitra Any 
7. Mpiivahiny (Stranger) 
8. Hono Hoa 
9. Fibata 

Av aktuell anledning måste jag skriva om denna skiva nu, för – som jag berättade i ett tidigare inlägg – snart blir det en återföreningskonsert med den legendariska gruppen Lolo Sy Ny Tariny i Paris som jag absolut måste se.

Lolo Sy Ny Tariny betyder helt enkelt ”Lolo och hans band”. Lolo är den madagassiske gitarristen, kompositören och sångaren Angelo Rakotomanga. Han är känd som en av sitt lands allra främsta låtskrivare. Lolo inspireras främst av den ofantligt rika inhemska folkloren, men hans sånger visar även en öppenhet för angloamerikanska och franska pop- och folkkulturen. Han lyckas med bedriften att skapa världsmusik i dess bästa betydelse, i och med att han låter elementen från västerländska musiken berika sina kompositioner, i stället för att låta dem vattnas ner av dem – vilket tyvärr händer alltför ofta i madagassisk popmusik nuförtiden.

Lolo Sy Ny Tariny består alltså av Lolo själv samt sju andra medlemmar, varav tre är hans bröder. Bandets musik övertygar främst genom utsökta vokalharmonier och virtuost gitarrspel. Att Erick Manana – en av Madagaskars bästa gitarrister och kompositörer – är medlem i Lolos band går inte att ta miste på. ”Raha Mankany” och ”Hono hoa” på detta album är låtar med en sällan hörd vokalisk styrka, och den långsamma balladen ”Maninona” har blivit något av en madagassisk nationalsång. Bandets glanstid var i slutet av 70- och fram till mitten av 80-talet. Lolo samlade vid sina konserter enorma mängder av åskådare och åtnjuter även mer än tio år efter sin glanstid fortfarande stor respekt och kärlek hos sina hängivna supportrar. Dessa är i alla åldrar, och en Lolo-konsert är som en stor familjefest, ungefär som Rolling Stones-konserter har blivit numera.

Den förmodligen allra största Lolo-låten ”Lemizo” finns tyvärr inte med på detta album. Överhuvudtaget är det otroligt svårt att få tag på Lolo-inspelningar i Europa. Förutom denna CD finns det bara ett par samlingsskivor tillsammans med andra grupper där enstaka sånger av Lolo är representerade.

Förresten blev produktionen av detta album bara möjlig genom att den nyzeeländsk-franske chansonnieren Graeme Allwright upptäckte bandet och sponsrade deras resa till Frankrike för att spela in sin skiva där. Så att säga som tack för detta sjöng Hanitra Ranaivo på detta album Graeme Allwrights sång ”L’Etranger” på madagassiska (Mpiivahiny). ”L’Etranger” är i sin tur en fransk coverversion av Leonard Cohen’s ”Stranger Song”. Världen är liten…

http://www.lolosynytariny-lacigale.com/