Låttitlar:
Hira-gasy ve?
Tana-mahajanga
Maty aho e!
Feom-baliha
Aza ariana ny lambanao
Izato an-kantonao re ry nosiko
Mialagalana ve?
Tsy mbola matory na maty
O! Ry bey O!
Diavolana ny andro
Maniditsidina
Aza hilaozana aho
I be manonaka
Chers amis malgaches, je vais publier une version française de cette critique un petit peu plus tard. Merci pour votre patience.
Erick Mananas nyaste CD ”Made in Gasikara” såldes under Lolo Sy Ny Tarinys konsert i Paris, och då var jag naturligtvis tvungen att slå till, eftersom det är otroligt svårt nuförtiden att få tag på hans skivor. Han har slutat publicera sina album hos någon etablerad label och gått över till att utge sina alster helt och hållet själv.
Albumet ”Made in Gasikara” är såpass nytt att det inte alls går att få någon information om den från några etablerade världsmusikkällor, och det korta mötet som jag fick med Manana efter konserten den 1 mars räckte inte till för att kunna ställa alla frågor som jag var intresserad av i samband med nya CD:n. Därför får jag och eventuella läsare för närvarande hålla till godo med mitt alldeles eget omdöme samt mina bakgrundskunskaper om artisten och hans produktion.
Erick Manana har enligt min uppfattning vissa likheter med en annan av mina stora idoler, nämligen Neil Young. Jag menar då inte det yttre eller musikstilen, utan snarare den höga graden av artistisk integritet, det i konstnärligt avseende sunda måttet av egensinne och en förmåga att ständigt överraska sina åhörare, samtidigt som båda alltid förbli omisskännliga sig själva.
”Made in Gasikara” skiljer sig från föregångarna i Erick Mananas diskografi främst genom musikernas sammansättning och den musikaliska röda tråden. Det är i jämförelse med andra album mycket mindre fokus på den genuina madagassiska folkloren. I stället dominerar här en förkärlek för en lätt jazzig lekfullhet med både strama arrangemang och utrymme för improvisatorisk skaparglädje. För ovanlighetens skull har Manana här samlat ihop ett helt orkester som består av en blåssektion, två percussionister, en dragspelare, en kontrabasist samt gamle trotjänaren Passy som spelar det endemiska instrumentet valiha. Och så naturligtvis Erick själv inte bara med sin vanliga akustiska gitarr, utan även med den madagassiska hybriden mellan gitarr och ukulele som heter kabosy.
Manana har redan under tidigare år gjort alldeles säregna och madagassiskt präglade coverversioner av både mycket populära europeiska och amerikaniska standardlåtar, men även av ganska okända sånger. På detta album presenterar han ett flertal sådana omdaningar som man inte alltid genast känner igen. Det handlar t.ex. om Louis Armstrongs ”What a wonderful world”, Edith Piafs ”La vie en rose”, Jacques Brels ”Ne me quitte pas” och jazzklassikern ”All of me”. Men det finns även ett fåtal ursprungliga madagassiska sånger med vars arrangemang påminner mig om hur framlidne legenden Rakoto Frah brukade arrangera sina låtar.
För ett inbitet och troget Manana-fans är denna skiva en berikande nyhet och en liten mosaikbit till för att komplettera den mångfacetterade bilden av denne utmärkte musiker. Som jag redan antydde imponerar han på mig främst genom sin beslutsamhet att göra den musik han själv tror på i ett visst ögonblick, utan att låta sig (för)föras av trender och andras förväntningar. Just därför lyssnar jag lika gärna på detta nya album som på hans äldre produktioner.
”Made in Gasikara” finns varken att köpa i butiker eller via internettjänster. Vill man få tag på ett exemplar så kan man kontakta mig, för i så fall vidarebefordrar jag de nödvändiga uppgifterna.
