Hanitra Ranaivo – Omeko anao (Recension)

Tracks:

Refila
Omeko anao
Raopilany
Kalo
Hoy ianao
Mandihiza
Habakabaka
Lavitra anao
Tara
Misy voalohany
Iray, roa, telo

Den här recensionen och detta inlägg är nog det minsta jag sedan länge har varit skyldig denna fina sångerska som samtidigt är en av de raraste och gulligaste människor jag någonsin hade äran att få träffa. Hanitra Ranaivo är från Madagaskars högland, men har bott i franska Vannes sedan ett bra tag tillbaka. Hon började sin karriär som vokalist i legendariska bandet Lolo Sy Ny Tariny (som jag skrivit om tidigare och som jag kommer att få träffa den 1 mars), men efter att Lolo splittrades satsade Hanitra på en solokarriär. Hon ville gärna försöka hitta nya musikaliska vägar och infallsvinklar, utan att för den skull nonchalera sina madagassiska rötter.

På albumet ”Omeko Anao”, som kom år 1999, sjunger Hanitra både egna sånger och tolkar traditionella folksånger på sitt eget balladeska och jazziga sätt. Instrumenteringen och arrangemangerna är smakfulla, dock knappast särskilt ”rootsiga”. CD:n fick ett ganska så svalt mottagande bland inbitna världsmusikrecensenter som tyckte att det var lite väl mycket ansträngt flirtande med mainstream som Hanitra bjöd på. Å ena sidan måste jag delvis instämma med denna kritik, å andra sidan kan jag inte yttra ett enda negativt ord om albumet, eftersom jag vet att det var den här musiken som Hanitra trodde på med hela sin själ och sitt hjärta.

Dessutom blev det tydligt även för de hårdaste motståndarna att hon hade en mycket speciell och varm röst med ett stort potential som dock inte utnyttjades till fullo på den här studioinspelningen. Mycket riktigt såg och hörde jag en helt annan, mycket mera självmedveten, starkare och mera mångfacetterad Hanitra när jag fick bevittna en konsert i hennes hemstad Vannes i april år 2001. Lyckligtvis äger jag fortfarande en inspelning från denna oförglömliga musikaliska upplevelse, och den lyssnar jag hellre på än på ”Omeko Anao”. Tyvärr publicerades denna live-inspelning aldrig som CD-album, så att jag numera antagligen är en av väldigt få människor som vet vilken bra skiva Hanitra Ranaivo kunde ha gjort. I stället försökte man en nylansering av samma album under namnet ”The New Voice of Madagascar”, men den satsninen gick inte heller hem vare sig hos kritikerna eller publiken.

I samband med denna konsert fick jag bo som gäst i huset där Hanitra och hennes familj bodde eller kanske fortfarande bor. Jag fick lära känna en varm, ödmjuk och sympatisk ung kvinna gift med en lika trevlig man, som även är hennes manager, och med två sagolikt söta barn. De visste att jag bar på en mycket svår sorg när jag träffade dem och brydde sig på ett otroligt rörande sätt om en för dem fullständigt okänd människa som mådde dåligt i både kropp och själ. Och det gjorde de säkert inte bara för att de visste hur mycket jag tyckte om Hanitras röst, utan helt enkelt för att de är goda människor.

Hanitra Ranaivo hade en gång en dröm om att bli – nåja inte direkt en stor stjärna, men ändå en känd och respekterad sångerska inom världsmusiken. Hon är fortfarande respekterad, men känd kommer hon tyvärr antagligen aldrig att bli. Jag hade så gärna unnat henne stor framgång och att hennes dröm skulle ha blivit sanning. Men sorgligt nog kommer vissa av våra finaste drömmar alltid att förbli drömmar.