Låtlista:
1. Salama’nareo Tompoko O! (Avy Izahay Vahiny)
2. Ramanjareo (Ny Any Aminay)
3. O Zaza Ny Fandeha Diasa
4. Botofetsy
5. Tonga Teto Lala
6. Hitako O!
7. Mandrosoa Lahy Mahaeva
8. Miasa Tsara Raha Manambady – (bonus track)
9. Isa, Roa, Telo
10. Rey Lahy, Rey Lahy
11. Varavarankely
12. Tangalamena – (bonus track)
13. Sega Vaovao Valiha Malaza
14. Lekatseka – (bonus track)
15. Mandihiza Raha Manan’ Elatra
16. Samy Faly – (bonus track)
17. Iadiavan-Janakao Aho Rafozako
18. Ny Fitiavana Raho Vao Miaraka
19. Fisaorana – (mono, bonus track)
Jag kan naturligtvis inte låta bli att välja alla madagassiska albumens moder och min namngivare som mina första recensionsobjekt.
Rakotozafy är även idag, mer än 30 år efter hans död, känd som den främste valiha- och marovany-spelaren någonsin. Hans teknik har inspirerat tusentals unga musiker, men än så länge har ingen nått fram till de färdigheter som Mästaren var kapabel till att uppvisa.
För dig som inte läst min blogg tidigare bör jag förklara att valiha är namnet på ett typiskt madagassiskt stränginstrument. Det finns två varianter av det. Den ena består av ett bamburör med resonansspringor som försetts med 18-24 strängar. Den andra varianten som även kallas marovany betår däremot av en resonanslåda av trä eller metall, med strängar på höger och vänster sida. Valiha och marovany har en mycket speciell klang som kan jämföras med harpans eller cittrans ljudbild.
Rakotozafy spelade en metallisk marovany som han hade konstruerat själv. Han var självlärd och uppenbarligen en alldeles ovanlig naturbegåvning. Enligt vittnesmål hade han en finmotorik som gjorde att han samtidigt kunde röra varje finger i olika hastigheter och år olika håll. När man lyssnar på hans musik har man anledning att tro på detta påstående.
Hans spel är snabbt, virtuost och akrobatiskt, men ändå är syftet inte en uppvisning av hastig- och duktighet, utan varje melodi har sitt eget liv med en egen själ. För ovana öron kan musiken te sig lite monoton och fattig på nyanser, men om man fördjupar sig lite i dess egna lagar och struktur, så upptäcker man en musikalisk skattkista.
Valiha Malaza är det enda album som någonsin gjorts av Rakotozafys musik. Egentligen är det inget riktigt album, utan en samling live-inspelningar som hittades på olika magnetljudband och sedan remastrades omsorgsfullt, utan att ta bort något av den ursprungliga atmosfären. Rakotozafy ackompanjeras endast av ett enkelt percussion-instrument som spelas av hans son Maro. Sonen sjunger även med på vissa sånger, och det är inte utan en lite kuslig känsla man lyssnar på detta. Historien säger nämligen att lille Maro på något mystiskt sätt dog i en olycka under ett uppträdande tillsammans med pappa Rakotozafy, och att pappan ska ha vara skyldig till hans död. Vissa säger att Rakotozafy gav honom en örfil på scen som orsakade att pojken ramlade och bröt nacken. Andra påstår att det var en sträng på hans instrument som sprack och slog till Maro i ansiktet, varpå han chockad ramlade omkull och fick dödliga skador av detta.
Även när det gäller Rakotozafys fortsatta liv och slutliga död år 1974 finns det inga bestämda uppgifter utan mest bara legender och rykten. Men så är det med mycket på Madagaskar. Den muntliga traditionen är viktigare än man vill tro i ett land där analfabetism är vanligare än människor som kan läsa och skriva.
Rakotozafys musik och kulten kring hans person har beskrivits på ett alldeles underbart sätt i Paddy Bushs dokumentärfilm ”Like a God when he plays”. Jag väntar otåligt på att den snart kommer ut i en editerad DVD-version.
Rakotozafy: Valiha Malaza på cduniverse.com
