Tianjama – Pitiraoka (Critique)

Les titres sur l’albom:

Ngoma Lahosanao
Zaina
Hamparesaka salegy
Any himboany
Amia joro
Raha mbola velogno
Namana mahafatoky
Pitiraoka
Mboty
Lemama
Tianjama est, comme Jaojoby, un des représentants les plus populaires du style musical salegy. Évidemment je n’ai pas besoin d’expliquer aux gens du Madagascar le mot ”salegy” (comme j’ai fait dans la version suédoise de cette critique), et que ce style est typique pour la tribu Sakalava dans les parties du Nord et occidentales de l’île. Et évidemment vous savez aussi que malesa est une variante plus lente du salegy et que Tianjama chante de telles chansons aussi. Au lieu de cela je vous dirai comment je comme un Suédois perçois sa musique.

J’aime les chansons de Tianjama, parce qu’ils semblent très vrais dans mes oreilles. Sa musique n’affiche aucune influence par le pop américain ou européen, mais maintient son caractère original. Les rythmes sont (pour un auditeur européen) inhabituels et l’instrumentation est très unique. Particulièrement, j’apprécie sa musique quand il joue des chansons dans le rythme de watchawatcha, parce qu’il me rappelle la musique de guitare du Kenya, et j’aime des guitares kényanes.

À proprement parler, la musique de Tianjama n’est pas la musique pour simplement écouter, mais vous devez y danser.  C’est très répétitif et presque hypnotique. La musique exige le mouvement, beaucoup de personnes autour de vous et de préférence une boisson délicieuse dans votre main. L’album ”Pitiraoka” est représentatif pour le travail de Tianjama en général. L’homme avec le bonnet de base-ball est une garantie pour des bonnes fêtes avec la joie et l’air de bouger.

Tianjama – Pitiraoka (Recension)

Låtar:

Ngoma Lahosanao
Zaina
Hamparesaka salegy
Any himboany
Amia joro
Raha mbola velogno
Namana mahafatoky
Pitiraoka
Mboty
Lemama
Chers amis malgaches, si vous désirez une traduction francaise de cette petite critique, dites-moi s’il vous plaît. Merci

”Le Grand Maître” Tianjama är tillsammans med Jaojoby en av de allra främsta representanterna av en speciell dansant musik i Madagaskar som kallas salegy. Den är unik för sitt ursprungsland och har en mycket snabb 6/8-delars-rytm som varierar tempomässigt och kallas, när den är lite långsammare och ”tryckaraktig”, för malesa. Salegy har sitt ursprung i de norra delarna av den stora ön, och det är främst folkstammen Sakalava som associeras med denna musikaliska stil. 

Men Tianjama behärskar även andra danser som är typiska för Madagaskar, bl.a. en som heter ”watcha-watcha” och som jag tycker mycket om, kanske för att den i sin struktur påminner lite grann om den gitarrbetonade kenyanska musiken som också faller väldigt mycket i min smak.

Tianjamas musik är, strängt taget, bruksmusik, dvs. den hör hemma på fester och ska dansas till. Dess repetitiva och nästan hypnotiska karaktär lämpar sig inte så mycket för ren genomlyssning, utan den här musiken kräver rörelse, folkvimmel och gärna något gott att dricka till i handen. Albumet Pitiraoka är väldigt representativ för Tianjamas samlade produktion och ger en bra akustisk bild av hans talanger.

Erick Manana – Made in Gasikara (Critique)

Les titres:

Hira-gasy ve?
Tana-mahajanga
Maty aho e!
Feom-baliha
Aza ariana ny lambanao
Izato an-kantonao re ry nosiko
Mialagalana ve?
Tsy mbola matory na maty
O! Ry bey O!
Diavolana ny andro
Maniditsidina
Aza hilaozana aho
I be manonaka

Det här inlägget är en fransk översättning av föregående recension och riktar sig främst till några vänner från Madagaskar som brukar läsa min blogg.

Le nouveau disque d’Erick Manana ’Made in Gasikara’ a été vendu pendant le concert de LSNT à Paris et parce qu’il n’est pas disponible quelque part ailleurs, je l’ai acheté évidemment. C’est en général tout à fait difficile de nos jours d’acheter les albums de Manana, parce qu’il ne produit plus ses albums avec les grandes labels. Il préfère faire tout lui-même du début à la fin.

Je n’ai pas trouvé d’informations sur le nouvel album dans Internet et malheureusement nous n’en avons pas parlé pendant notre conversation courte avec Manana après le concert. Ainsi moi et mes lecteurs, nous devons compter sur mon propre jugement et ma propre connaissance de l’artiste et de sa musique. Puisque je suis un vazaha, ma connaissance et impressions sont peut-être pas les mêmes comme ceux d’une personne malgache. J’espère que vous m’excuserez pour cela.Erick Manana ressemble partiellement à un autre de mes grandes idoles, Neil Young. Je ne fais pas allusion à leur apparence extérieure ou leurs styles musicaux. Je fais allusion à leur haute intégrité musicale, à leur autonomie et à leur capacité de toujours surprendre leurs fans avec de nouvelles idées. Et en même temps, ils sont toujours distinctement les mêmes personnes qu’ils étaient.

”Made in Gasikara” se distingue des autres disques qu’Erick Manana a publiés. Cette différence concerne le choix de chansons et le ”fil rouge” de cet album. Ici, il y a moins d’un foyer sur la musique folk traditionnelle. Le style prédominant sur cet album est un peu ”jazzy”, et il y a tant arrangements strictes qu’il y a aussi l’espace pour l’improvisation. Pour la première fois dans sa carrière, Erick Manana a rassemblé un orchestre entier qui se compose d’une section de ”brass”, deux percussionnistes, un joueur accordeon, un contrabassist. Et naturellement, son vieiux ami Passy participe avec son valiha. Et finalement, évidemment, il y a Erick lui-même avec sa guitare acoustique, mais cette fois il joue aussi l’hybride malgache  entre l’ukulele et la guitare à quatre cordes, que l’on appelle kabosy.

Manana fait souvent de nouvelles versions de chansons populaires du pop et du jazz. Il donne à ces chansons un ”touch” malgache très fort, et en effet quelquefois il est difficile identifier les chansons orginales. Évidemment, c’est exactement cela ce qui rend cette idée si intéressante. Sur cet album, il remodèle, parmi d’autres, les chansons ”What a wonderful world” par Louis Armstrong, ”La vie en rose” par Edith Piaf, ”Ne me quittes pas” par Jacques Brel et la vieille chanson de jazz ”All of me”. Mais je trouve aussi quelques très vraies chansons malgaches qui me rappellent comment le grand Rakoto Frah composait et arrangeait sa musique. Comme Rakoto Frah était le père spritual d’Erick Manana, ce n’est pas une grande surprise.

Pour un fan réel d’Erick Manana, le nouveau disque est un autre morceau important de la mosaïque multifacétieuse dont ce musicien doué se compose. Les fans de la musique ”ordinaire” de Manana pourraient être un peu déçus, parce que ce disque ne contient pas beaucoup de musique malgache traditionnelle. Pourtant, Erick m’impressionne très beaucoup, parce qu’il est un musicien vraiment honnête qui croit dans ce qu’il fait. Il n’est pas séduit par les tendances et les modes et il ne permet pas à l’expections d’autres gens de l’influencer. À cause de cela, j’aime ce disque autant que ses autres. ”Made in Gasikara” n’est pas disponible dans les magasins, ni dans Internet, ni dans la vie réelle. Mais je sais le nom et le numéro de téléphone de l’homme qui a enregistré et produit cet album. Si vous vous intéressez, envoyez-moi s’il vous plaît un e-mail ou un commentaire et je vous dirai où vous pouvez acheter cet album.

Erick Manana – Made in Gasikara (Recension)

Låttitlar:
Hira-gasy ve?
Tana-mahajanga
Maty aho e!
Feom-baliha
Aza ariana ny lambanao
Izato an-kantonao re ry nosiko
Mialagalana ve?
Tsy mbola matory na maty
O! Ry bey O!
Diavolana ny andro
Maniditsidina
Aza hilaozana aho
I be manonaka

Chers amis malgaches, je vais publier une version française de cette critique un petit peu plus tard. Merci pour votre patience.

Erick Mananas nyaste CD ”Made in Gasikara” såldes under Lolo Sy Ny Tarinys konsert i Paris, och då var jag naturligtvis tvungen att slå till, eftersom det är otroligt svårt nuförtiden att få tag på hans skivor. Han har slutat publicera sina album hos någon etablerad label och gått över till att utge sina alster helt och hållet själv.

 Albumet ”Made in Gasikara” är såpass nytt att det inte alls går att få någon information om den från några etablerade världsmusikkällor, och det korta mötet som jag fick med Manana efter konserten den 1 mars räckte inte till för att kunna ställa alla frågor som jag var intresserad av i samband med nya CD:n. Därför får jag och eventuella läsare för närvarande hålla till godo med mitt alldeles eget omdöme samt mina bakgrundskunskaper om artisten och hans produktion.

Erick Manana har enligt min uppfattning vissa likheter med en annan av mina stora idoler, nämligen Neil Young. Jag menar då inte det yttre eller musikstilen, utan snarare den höga graden av artistisk integritet, det i konstnärligt avseende sunda måttet av egensinne och en förmåga att ständigt överraska sina åhörare, samtidigt som båda alltid förbli omisskännliga sig själva.

”Made in Gasikara” skiljer sig från föregångarna i Erick Mananas diskografi främst genom musikernas sammansättning och den musikaliska röda tråden. Det är i jämförelse med andra album mycket mindre fokus på den genuina madagassiska folkloren. I stället dominerar här en förkärlek för en lätt jazzig lekfullhet med både strama arrangemang och utrymme för improvisatorisk skaparglädje. För ovanlighetens skull har Manana här samlat ihop ett helt orkester som består av en blåssektion, två percussionister, en dragspelare, en kontrabasist samt gamle trotjänaren Passy som spelar det endemiska instrumentet valiha. Och så naturligtvis Erick själv inte bara med sin vanliga akustiska gitarr, utan även med den madagassiska hybriden mellan gitarr och ukulele som heter kabosy.

Manana har redan under tidigare år gjort alldeles säregna och madagassiskt präglade coverversioner av både mycket populära europeiska och amerikaniska standardlåtar, men även av ganska okända sånger. På detta album presenterar han ett flertal sådana omdaningar som man inte alltid genast känner igen. Det handlar t.ex. om Louis Armstrongs ”What a wonderful world”, Edith Piafs ”La vie en rose”, Jacques Brels ”Ne me quitte pas” och jazzklassikern ”All of me”. Men det finns även ett fåtal ursprungliga madagassiska sånger med vars arrangemang påminner mig om hur framlidne legenden Rakoto Frah brukade arrangera sina låtar.

För ett inbitet och troget Manana-fans är denna skiva en berikande nyhet och en liten mosaikbit till för att komplettera den mångfacetterade bilden av denne utmärkte musiker. Som jag redan antydde imponerar han på mig främst genom sin beslutsamhet att göra den musik han själv tror på i ett visst ögonblick, utan att låta sig (för)föras av trender och andras förväntningar. Just därför lyssnar jag lika gärna på detta nya album som på hans äldre produktioner.

”Made in Gasikara” finns varken att köpa i butiker eller via internettjänster. Vill man få tag på ett exemplar så kan man kontakta mig, för i så fall vidarebefordrar jag de nödvändiga uppgifterna.

LSNT clip

Ett litet intryck av LSNT’s konsert i lördags förmedlas genom detta videoklipp som en snäll medmänniska la ut på dailymotion.com

Une impression du concert de LSNT.

Ramahy nous a donné ce clip.

LSNT à La Cigale -L’essai d’une critique

Detta inlägg är på franska och riktar sig främst till några bloggbesökare från Madagaskar.

J’utilise le mot ‘essai’ intentionnellement, parce que je crois qu’il est très difficile d’écrire une critique objective quand j’ai vu un concert qui me touche tellement avec émotion. J’avais attendu plusieurs années l’opportunité de voir cette bande jouer ensemble et le 1 mars il est finalement arrivé. Je crois qu’il n’est pas nécessaire de traduire tout que j’ai écrit dans ma critique suédoise dans la langue française. Probablement chaque visiteur malgache de mon blog connait l’histoire de la bande et de ses membres. Il serait ennuyeux de répéter tout que vous savez déjà, n’est ce pas? Au lieu de cela j’espère que je peux vous transmettre mes sentiments pendant le concert et vous dire comment un vazaha de la Suède reçoit la musique du Madagascar.

La musique de LSNT, comme la plupart de la musique malgache que j’ai entendue, se compose essentiellement d’une mixture très dynamique avec l’amour, l’harmonie, la joie, le chagrin et l’énergie immense comme les ingrédients essentiels. Et elle contient aussi un grand respect pour les ancêtres. Les chansons que Lolo et ses frères et amis exécutent sur la scène n’atteignent pas essentiellement mes oreilles, mais plus qu’autre chose mon coeur et âme. Les chansons comme ”Hono hoa” et ”Raha Mankany” possèdent une harmonie intérieure qui est très difficile de décrire en mots. Surtout les chansons que je sais du ”disque rouge” étaient, à mon opinion, plus vivantes et énergiques sur la scène que les versions de studio, qui sont un petit peu plus stériles en comparaison.

Je crois en général que l’on devrait apprécier LSNT, comme la plupart des autres bandes malgaches, ”live”. Erick Manana et Lolo sont deux des joueurs de guitare les plus excellents. La capacité de Passy du valiha est dans la même classe des joueurs classiques comme Sylvestre Randafison (Passy a commencé le concert avec une interprétation du ‘Mokatejy’ de Randafison).Les voix de Benny et de Bebey sont uniques et surtout Bebey me fait penser qu’il doit avoir fait une grande carrière comme un chanteur de soul. Dina, Goda et Raplay sont les musiciens parfaits, tous extrêmement doués à multiples facettes.

LSNT a joué toutes leurs chansons célèbres, entièrement environ 30 chansons. Le concert a duré plus de 3 heures efficaces. Il est difficile de dire quelles des chansons étaient les plus meilleurs, parce que l’audience a apprécié la plupart d’eux avec enthusiasme en chantant fort et tout à fait harmonieusement ensemble avec la bande. Pour moi personnellement, il y avait plusieurs points culminants, mais le plus fort était la chanson ‘Lemizo’ que j’aime depuis beaucoup d’années, mais malheureusement je n’ai toujours que la chanson sur aucun disque. Je peux vraiment dire que mon espoir pour entendre ‘Lemizo’ était la raison finale et décisive pour moi pour vraiment voyager à Paris à cause de ce concert. Et je n’ai pas été déçu. L’émotion était écrasante, quand le tout malgache l’audience a chanté les paroles de cette incroyablement magnifique chanson par. J’avais essayé d’enregistrer ”Lemizo” comme un videoclip, mais le résultat était terrible. J’espère que quelqu’un d’autre l’a enregistré mieux et peut-être un jour dans l’avenir je peux le voir et entendre de nouveau.

Aussi mes photos n’étaient pas de la bonne qualité. Vous pouvez voir trois d’entre eux dans la version suédoise de ma critique.

Un autre moment qui était très touchant était l’apparence du chansonnier légendaire Graeme Allwright sur la scène. Comme vous tous savez, il était l’homme ‘qui a découvert’ LSNT et l’a rendu possible pour la bande d’enregistrer un disque en Europe. Ensemble avec LSNT, M. Allwright a chanté la chanson ‘L’etranger’ (à l’origine par Leonard Cohen), c’etait une version melangé en francais et malgache.

Somme toute, c’était le concert parfait à un endroit parfait. Et c’est tout, mes chers amis malgaches, de vazaha suédois cette fois. Pardonnez-moi s’il vous plaît pour mon français très insuffisant. J’espère que vous, malgré mes fautes, pouvez comprendre tout que j’ai écrit.

Lolo Sy Ny Tariny på La Cigale – försök till en recension

Chers visiteurs malgaches, je vais ecrire une version française de l’article suivant un peu plus tard. C’est déjà tard dans la nuit et je dois travailler demain à partir du début de matin. Merci pour votre patience.
———————————————————————————–

Jag skriver medvetet ”försök till en recension” därför att jag för det första inte är någon professionell recensent och för det andra överhuvudtaget tycker att det är en svår uppgift att återge en akustisk och emotionell uplevelse utöver det vanliga med skrivna ord. Å andra sidan är kanske just detta en utmaning.

Lolo Sy Ny Tariny (Lolo och hans band) har varit en mycket populär grupp i Madagaskar i mer än trettio år. De består av åtta män, varav fyra är bröder. Man kan säga att gruppens ryggrad utgörs av namngivaren Lolo (Angelo Rakotomanga) och Erick Manana. Dessa två står för huvuddelen av gruppens kompisitioner och intar även på scenen en central roll. Båda är virtuosa gitarrister, excellenta sångare med säregna röster och väldigt fina låtskrivare. Deras musik är i första hand rotad i folkloren från Madagasars centrala högplatå, men de har under hela sin musikaliskt aktiva tid också varit öppna för musikaliska influenser från amerikansk folk- och rockmusik och fransk chanson. Deras sånger är kända bland madagassiska människor i alla åldrar.

Mycket riktigt liknade en del av lördagens konsert på La Cigale – som för övrigt liknar rätt mycket Stockholms Konserthus – en allsångstillställning, dock måste man tillägga att det handlade om en väldigt högkvalitativ sådan, eftersom inte bara gruppen, utan även publiken visade utsökt vokalisk förmåga.

Vokalharmonierna är just A och O för Lolo Sy Ny Tarinys (LSNT) musik. En stor del av kvällens repertoar kända jag redan till från delvis deras enda studioalbum och delvis strödda låtar som finns på olika samlingsskivor, och jag var mycket imponerad av bandets förmåga att framföra de tidvis rätt komplicerade vokalpartierna ännu vackrare än på studioskivorna. Visserligen säger deras låttitlar inte mycket för en svensk läsare, men bara for the record måste jag nämna sångerna ”Hono hoa”,a-capella-mästerverket ”Metimety” och ”Raha Mankany” som de absoluta vokaliska höjdpunkterna med rent överjordiska gåshudsupplevelser. I just dessa sånger var samtliga åtta artisters röster inbegripna, och var och en av dem har en mycket välskolad och karaktäristisk röst. Särskilt Lolos bror Bebey skulle ha kunnat göra karriär som soulsångare med sin vokalförmåga.

Bland instrumenten är gitarrerna dominerande, men även det typiska madagassiska instrumentet valiha (rörcittran) spelar en viktig roll i konserten. Passy, även han Lolos bror och tillika en av de bästa valiha-spelarna överhuvudtaget, inledde konserten med en av Madagaskars mest kända folkmelodier ”Mokatejy”, vilket kan ses som en respektfull hommage till en framliden valiha-mästare, nämligen Sylvestre Randafison.

LSNT drog denna kväll fram varenda juvel ur sin rika sångskattkista. Mycket uppskattad av mig blev även en coverversion på en av de mest gripande låtarna jag känner till, nämligen Feo-Gasys ”Ramano”, den tårfyllda balladen om en ung madagassisk legosoldat som drar i kriget för Frankrike och stupar genast.

Ytterligare en clou serverades i och med ett överraskande gästspel av gamle legendariske chansonsångaren Graeme Allwright som för ungefär trettio år sedan upptäckte LSNT och bjöd in dem till Europa för att producera sitt album. Allwright är numera över 80 år gammal, men har en mycket värdig scenframtoning när han framför låten ”L’etranger”, vilken är hans egen översättning av Leonard Cohens ”Stranger Song”. Detta var en särskilt känslofylld stund i konserten.

LSNT spelar sammanlagt över tre timmar, och kvällens hett efterlängatde höjdpunkt är sången ”Lemizo”, en obeskrivligt vacker ballad i folkrytm. Här ackompanjeras bandet av hela publiken som kan varenda ord i sången utantill och t.o.m. sjunger flerstämmigt så att taket nästan lyfter.

När musikerna har avverkat sina minst 30 låtar blir de naturligtvis inklappade en gång till av en fullständigt frenetisk publik, men efter ett extranummer som utmynnar i en madagassisk skojversion av ”Stayin’ Alive” inser alla att även den mest perfekta konserten någon gång måst ta slut.

Naturligtvis var en stor del av denna tillställning mycket nostalgisk, men om nostalgi går hand i hand med den perfekta blandningen av musikalisk virtuositet och äkta sentimentalitet som kommer direkt från hjärtat – det är inte den sämsta upplevelsen.

Tyvärr blev mina fotografier väldigt dåliga i salsmörkret och två försök till videoklippinspelningar blev rentav katastrofala. Jag väntar på att få bilder av några snälla människor som hade bättre kameror med sig. Men fram till dess får jag väl bjuda på det jag har…

Idolbild

Äntligen har jag lyckats få det jag velat ha redan sedan länge, nämligen ett foto tillsammans med en av mina absolut största musikaliska idoler, den fantastiske gitarristen Erick Manana, om vilken jag redan skrivit ganska mycket i denna blogg. Denna bild togs efter konserten med Lolo Sy Ny Tariny den 1 mars på Le Cigale i Paris, och som synes är Erick ganska trött och genomsvettig efter mer än tre timmars hårt arbete på scenen. Desto gladare och tacksammare blev jag för att han ändå lät sig fotas.

Finalement j’ai reçu ce que j’ai voulu avoir depuis beaucoup d’années : une photo ensemble avec une des plus grandes idoles musicales de ma vie, Erick Manana, le joueur de guitare fantastique, le chanteur et le compositeur des chansons magnifiques et immortelles. Cette photo a été prise après le concert de samedi soir. Comme vous pouvez voir, Erick est assez fatigué après plus de trois heures de travail dur sur la scène. Je suis très reconnaissant de sa gentillesse et patience.

Erick Manana et Lyuba – un beau couple

Erick Manana och Lyuba – ett fint par

Medan jag samlar mina krafter för att skriva ett hyfsat inlägg om konsertupplevelsen med Lolo Sy Ny Tariny, så ska jag bjuda på en liten optisk och akustisk smakbit. Erick Manana, som är medlem i bandet som spelade, hörs här i bakgrunden med en låt som heter ”Mialagalana ve”, och ni kan kolla vår lilla (då 13 månader gamla) dotter Lyubas spontana reaktion på musiken… Kärleken till musiken från Madagaskar ligger tydligen i vår familjs gener.

Chers visiteurs malgaches, pendant que je cueille mes pensées pour écrire une révision acceptable du concert de Lolo Sy Ny Tariny, je vous offre une petite chose divertissante à regarder. Dans le joueur de CD à la maison, Erick Manana chante une de ses nouvelles chansons (”Mialagalana ve”) et ce que vous voyez c’est la réaction spontanée de notre fille Lyuba à la musique. Elle avait 13 mois quand nous avons fait ce clip, et elle commence à danser simplement. Il semble, l’amour pour la musique du Madagascar est dans le sang et dans les gènes de notre famille ukrainienne-suédoise.

Hanitra Ranaivo – Omeko anao (Recension)

Tracks:

Refila
Omeko anao
Raopilany
Kalo
Hoy ianao
Mandihiza
Habakabaka
Lavitra anao
Tara
Misy voalohany
Iray, roa, telo

Den här recensionen och detta inlägg är nog det minsta jag sedan länge har varit skyldig denna fina sångerska som samtidigt är en av de raraste och gulligaste människor jag någonsin hade äran att få träffa. Hanitra Ranaivo är från Madagaskars högland, men har bott i franska Vannes sedan ett bra tag tillbaka. Hon började sin karriär som vokalist i legendariska bandet Lolo Sy Ny Tariny (som jag skrivit om tidigare och som jag kommer att få träffa den 1 mars), men efter att Lolo splittrades satsade Hanitra på en solokarriär. Hon ville gärna försöka hitta nya musikaliska vägar och infallsvinklar, utan att för den skull nonchalera sina madagassiska rötter.

På albumet ”Omeko Anao”, som kom år 1999, sjunger Hanitra både egna sånger och tolkar traditionella folksånger på sitt eget balladeska och jazziga sätt. Instrumenteringen och arrangemangerna är smakfulla, dock knappast särskilt ”rootsiga”. CD:n fick ett ganska så svalt mottagande bland inbitna världsmusikrecensenter som tyckte att det var lite väl mycket ansträngt flirtande med mainstream som Hanitra bjöd på. Å ena sidan måste jag delvis instämma med denna kritik, å andra sidan kan jag inte yttra ett enda negativt ord om albumet, eftersom jag vet att det var den här musiken som Hanitra trodde på med hela sin själ och sitt hjärta.

Dessutom blev det tydligt även för de hårdaste motståndarna att hon hade en mycket speciell och varm röst med ett stort potential som dock inte utnyttjades till fullo på den här studioinspelningen. Mycket riktigt såg och hörde jag en helt annan, mycket mera självmedveten, starkare och mera mångfacetterad Hanitra när jag fick bevittna en konsert i hennes hemstad Vannes i april år 2001. Lyckligtvis äger jag fortfarande en inspelning från denna oförglömliga musikaliska upplevelse, och den lyssnar jag hellre på än på ”Omeko Anao”. Tyvärr publicerades denna live-inspelning aldrig som CD-album, så att jag numera antagligen är en av väldigt få människor som vet vilken bra skiva Hanitra Ranaivo kunde ha gjort. I stället försökte man en nylansering av samma album under namnet ”The New Voice of Madagascar”, men den satsninen gick inte heller hem vare sig hos kritikerna eller publiken.

I samband med denna konsert fick jag bo som gäst i huset där Hanitra och hennes familj bodde eller kanske fortfarande bor. Jag fick lära känna en varm, ödmjuk och sympatisk ung kvinna gift med en lika trevlig man, som även är hennes manager, och med två sagolikt söta barn. De visste att jag bar på en mycket svår sorg när jag träffade dem och brydde sig på ett otroligt rörande sätt om en för dem fullständigt okänd människa som mådde dåligt i både kropp och själ. Och det gjorde de säkert inte bara för att de visste hur mycket jag tyckte om Hanitras röst, utan helt enkelt för att de är goda människor.

Hanitra Ranaivo hade en gång en dröm om att bli – nåja inte direkt en stor stjärna, men ändå en känd och respekterad sångerska inom världsmusiken. Hon är fortfarande respekterad, men känd kommer hon tyvärr antagligen aldrig att bli. Jag hade så gärna unnat henne stor framgång och att hennes dröm skulle ha blivit sanning. Men sorgligt nog kommer vissa av våra finaste drömmar alltid att förbli drömmar.